"Sanning eller bullshit"?!?
STILETTO RUN 2008
Vad: Snabbast i mål på 100 m. i högklackat.
Krav: klackarna får inte vara lägre än 7 cm. ej heller bredare än 1 1/2 cm. i diameter.
Var: i en större stad nära dig.
När: högsommar 2008
Pris: 100 000 SEK att shoppa för i utvald känd butik i Sthlm
Nå - sanning...eller bullshit???
...
Dessvärre är det helt och fullkomligt sant!!!
Jag snubblade över annonsen i känd tjejblaska som jag idag fick av kär vän. Jag som inte läst annat än gravid-tidningar de senaste 3 månaderna...Skrattretande med tanke på att rubrikerna så här års brukar lyda " kom i form inför din bikinisommar" och "trimma din kropp inför beach 2008"...Min rubrik är väl snarare nåt i stil med " go flodhäst-alike sommaren -08"...
Det är iaf HELT SJUKT!!!
Det är helt sjukt!!! Att man kan göra detta frivilligt! Bara tanken på högklackat kombinerat med annat än stel gång.Tänk er då högsommar. Svullna fötter. Say no more!
Ibland är det f*n pinsamt att vara kvinna!
Eller vad säger ni - på med ett par sådana här och sen kör vi...???
(bild från www.upload.wikimedia.org/ )Fasen, vad det är dyrt att vara "under jäsning"!
För tillfället (eller snarare sedan typ v.6) har jag 3 par byxor jag alternerar mellan:
* mamma-snickisar
* mamma-velour-mjukisar
* ett par army-brallor som är sambons
Nästa vecka är jag bortbjuden och tänkte införskaffa något jag kunde se LITE klädd ut i.
Det blev ett par mörka mamma-jeans. Stretch. Snygga! Och en mamma-jeanskjol. Kort. Också snygg!
Vad som var mindre snyggt var hålet i plånboken det lämnade efter sig - kalaset gick på närmre 700 pix!
Gosh, det är dyrt att "frodas"!!!
Det faller stilla tårar...
Oj, vad han har det tufft. Om dagarna ilsk som ett bi, om kvällarna gråter han sig till sömns av skuld, ånger och förtvivlan.
Man kan inte som mor beskriva ens hur ont det gör.
...
snart får vi den hjälpen vi behöver. Den 7/4 startar en utredning. En utredning som ska hjälpa oss att förstå, förhoppningsvis få svar och få må bra...
låt de två veckorna gå fort...för tills dess faller många stilla tårar...
Jag fixar till mig ALLT jag kan...och åker till IKEA!!!(?)
Det som slår mig på IKEA är stilen. På MÄNNISKORNA! Visst, detta fenomen kan man hitta även på stan, på ICA och andra väl valda ställen. Stilen är oavsett jäkligt uppklädd. På konstigaste tid och plats.Man drar på sig värsta sminket, värsta kortaste kjolen, värsta senaste plagget och värsta stiletterna och sen....tar man en tur till IKEA!?!
Visst, jag fattar om ni är ute efter att ragga (eller tja, nja....de flesta förbipasserande brukar komma i par tycker jag...ibland, inte allt för sällan med tillhörande barn)Visst, jag fattar om ni är ute efter uppmärksamhet...Men varför, varför, varför på IKEA??? Det fattar jag inte...
Är det fel på mig?! Som stör mig?!? Börjar jag bli...gammal???Bitter???
Jag kan mycket väl tänka mig att se ut sådär en lördagkväll, på väg ut. På IKEA igår drog jag på mig minimalt med smink, ett par mamma-snickarbyxor, en svart polo...och toppade med örhängen. Det var det hela...För jag skulle ju trots allt titta på möbler...Och dylikt. Inte mannekänga. Det gör jag nån annanstans, nån annan gång...
Det blir aldrig som man tänkt sig...
Men, hans mormor erbjöd sig att ha honom hemma och barnvakta honom under långfredagen till påskaftonen.
SKÖNT!!!, tänkte jag...Och vad mycket vi kan gööööööööööra...
Jo, men tjena!!! Vad gjorde vi??? På vår vuxen-och egentid???
Först städade vi som tokar. Sen blev vi så trötta...Visst, vi var iväg och käkade - men, troligen bara för att mitt graviditetscraving just den dagen var KINAMAT!!! Vi fick leta parkeringsplats i en halvtimme. Vi var varken uppklädda eller överdrivet glada. Syftet var liksom MATEN...och som tidigare nämnts är den ju HELIG för mig, i denna arma tid!
Och vi fick en sovmorgon. Och sov alldeles för länge.Detta resulterade i oerhörd trötthet som varit ihållande HELA dagen...
Varför blir det aldrig som man tänkt sig???
I morgon fyller sambon år. 25!!! tänkte iaf FÖRSÖKA ta mig tid och göra en allmän helrenovering av min ömma vinterbleka kropp i afton. Kanske kan det bli lite vuxentid och "vuxengöra" senare!? Ska iaf anstränga mig...fast jag är alldeles för trött, graviditetsgrinig och bara allmänt...död!Och förresten - GLAD PÅSK!
Det där med vikten...
När jag väntade min Isak, som fyller 7 i sommar, så gick jag upp någonstans mellan 27-30 kg. Japp!!! Det ni...
Någonstans då jag passerat 88 kändes det mest skrattretande att väga sig...VARFÖR???, liksom...
Förvisso blev jag halvt sjukskriven tidigt i graviditeten. Pga fysiskt tungt arbete och sammandragningar vid utförande av detta. Därtill fick jag magont och foglossning, som inte var av denna världen. Så, det hela resulterade i att jag hade en HEL del tid att spendera på soffan, tittandes på "Days of our lives" (!) och käkandes praliner.
Min förhoppning är att denna gång ska det inte bli så. INTE, INTE, INTE!!!
Tänker att jag har bara inte den tiden heller. Nu när jag redan har en. En som ska till skolan, fritids, kompisen, fotbollsträningen...Hit och dit, hela tiden. Sen har vi ju hund, så NÅN promenad då och då blir det...
Dessutom har jag förunnats med det utomordentliga - jag är INTE sugen på godis! Det är helt sjukt, men jag ÄR bara inte det. Istället är det maten som hägrar. MAT, i alla färger, former och varianter...Jag skulle kunna döda för MAT!!! Gärna kryddad, gärna thai eller kinesiskt...ÅH, MAAAAAAAAAAT!!!
Så, min förhoppning är att jag med sunda vanor ska lyckas att inte spräcka + 20kg- gränsen.
Det blir så mycket lättare då...bokstavligt talat! Och för att inte tala om efteråt...
(före)
(med bebis i v.8...) 
Förvandlad till ett monster!
Han har det inte lätt. Han trivs inte i skolan. Allt är bara kaos i hans lilla, lilla huvud...
Och idag slog det slint, som så många gånger förut...Fast det var länge sedan sist...
Och jag hade NÄSTAN glömt hur tufft det känns...
Det var när han inte längre fick leka med kompisen. När han blev inkallad...
Han gjorde ett tappert försök att rymma...nåväl, SPRINGA sin väg. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte var höggravid och satte av efter honom. Släpade in honom. Brottades med honom. Fick världens fulaste ord kastade över mig...Och sen gråt...Förtvivlan...Och det gör så ont, att det gör så ont i honom...
Mycket, mycket senare då jag talade om för honom att man FÅR bara inte slänga ur sig vilken dynga som helst, såg han mig djupt i ögonen sade förlåt och gav mig världens björnkram! på eget initiativ...Han kom tillbaka...
Och då...då sprutade tårarna!
Och nu tar jag "ledigt" från jobbet resten av veckan och ev. längre. Fast det egentligen inte går. Det finns sånt som är viktigare. Och min lilla kille kommer ALLTID i första hand! Så, all (!) min energi och min tid är bara hans... from.nu.
(Till dig, min lilla prins...Vi ska ta oss igenom det här. Vi har gjort det förr...I vått och torrt...All kärlek är din!!!
Du är och förblir det bästa jag gjort. Utan dig finns inget solsken! )
Idag kände jag den - kärleken!
Isak var och klippte sig i eftermiddags. Frisören är en kompis till mig och hennes lilla är drygt 4 månader gammal. Hennes sambo var sen från jobbet, så hon hade sötnosen med sig till salongen. Hon sa att hon tänkte att det var lungt eftersom det var vi. Och jag kunde få passa, hålla och gosa!
Och hon hade blivit sååå stor...Och herregud, så go´! Det var då den fullkomligt sköljde över mig - kärleken! Och jag blir tårögd bara jag tänker på känslan. Hur KUNDE jag tro att det skulle bli svårt?!? Svårt att älska TVÅ?!? Jag är så fylld av kärlek, babylycka och framför allt - LÄNGTAN!!! Gud, detta kommer att bli himmelskt!...Eller, nåväl, nästintill iaf...; ) Men idag är det en SÅN dag...och det känns skönt att känna så!
Det sociala (!) livet som gravid...
Mina första månader som gravid har haft ett ledord - TRÖTTHET! Jag har visserligen varit pigg på morgonarna, men tidig kväll har tröttheten smugit sig på, för att vid 19.00-tiden helt och fullkomligt däcka mig!!! Därav blir det sociala livet högst intressant...När man som jag har en sambo som inte är hemma efter sin arbetsdag förrän ca. 19.20 om kvällarna. De flesta kvällarna har han hittat mig utslagen i säng - ibland sonens, då jag somnat vid nattningen, ibland vår egen...Kvällens sociala övningar har bestått av ett sömndrucket "hej"...och avslutats då han krypit i säng åtskilliga timmar senare med ett likadant "godnatt, då"...Något vidare samliv har inte ens haft MÖJLIGHET att frodas, finnas...
En annan sak är tv:n och dess program. Alla favoriter missas. Dock har jag vid extrem ansträngning lyckats hänga med i min absoluta favvo-serie - Anna Pihl. Detta endast pga att den börjar åtta istället för som alla andra - kl. nio.
Det här med kompisar är inte ens att diskutera. Vi har inte hunnit pratas, än mindre träffas...Det enda man kan hoppas på är förståeelse...
Så, nu i v. 9 känner jag att förändringens vindar blåser! Och det verkar blåsa upp till storm...För i veckan har jag lyckats hålla mig vaken till både åtta, nio och tio. I går blev vi bjudna på samkväm med ett gäng bekanta. Och för första gången på LÄNGE kände jag att "ja! vi kör dit!"...Även om jag visste att det KUNDE bli tufft, då jag jobbat 7-16 och var den enda potentiella chauffören. Men det gick! Visst, på hemvägen var det jäkligt kämpigt att hålla blicken och skallen fokuserad de 2 sista km. Men, det gick!!! Och det sociala livet verkar vara på väg tillbaka...Och förhoppningsvis räcker lusten och energin till lite samliv med sambon också. ; ) I vilket fall som helst känner jag att vinden vänder och jag är på väg upp och ur min graviditetsdvala!
Idag har vi "hälsat" på bebisen!!!
Jag och Erik lämnade Isak på skolan och så bar det iväg. Nervositeten slog mig i magen någonstans när vi hade halva vägen kvar. Något som sedan stegrade ju närmare stan vi kom.
Inte sååå kul att gå till gynekologen. Än mindre kul att någon ska TITTA PÅ!!! Väl framme var jag skitnervös och det kom i kapp Erik också. Väl inne i gyn-rummet placerade jag Erik någonstans vid huvudändan och i perferin. Jag fick tom. kalla honom närme för han skulle kunna se tv-skärmen. På denna kunde vårt lilla kryp skådas! ETT kryp! *pustar ut* ETT hjärta som surrade likt ett ilsket litet miniatyrmygg! Och framför allt en levande bebis! Skön bekräftelse...
Jag tyckte man såg bra! Erik såg ingenting...Han förstår ännu inte vad som är upp och vad som är ned...Fast vi fick 2 fina foton med hem och jag förklarat, pekat och visat tusen ggr.
Bebisen var PERFEKT i alla fall! Enligt mätningarna EXAKT så stor som den skulle vara på pricken, nu när jag gått in i v. 9! Underbart!!!
( förklaring: längst upp som en cirkel ser ni gulkroppen som tillför näring tills moderkakan bildats och tar över och här bildas även viktiga ting som ex. röda blodkroppar. översta markeringen är hjässan/bakhuvudet och nedersta markeringen rumpan.)
Ett skilsmässobarn slutar aldrig drömma...
Hela sonens situation är just nu bara jobbig. Det är otrivsel i nya skolan.Han tycker det är jättejobbigt att åka till pappa på avsatta tider...Det är många tankar kring alla dom vi flyttat från. Visserligen bara ett par mil i praktiken, men i hjärtat oändligt mycket längre...Det är många känslor kring att få ett syskon.
Många frågeställningar, tankar, känslor är för en förälder hjärtskärande. Som när sonen blir halvt hysterisk inför sin "pappa-helg". Han brister ut i gråt och säger att han bara vill sova över en natt, för han vet att han kommer att sakna mig sååå...Det skär...i bröstet! Jag vill ju tillbringa varje ledig stund med honom, jag vill ju inte heller att han ska iväg...Men vad gör man?! Särskilt som man vet att både man själv och sambon jobbar så det finns liksom inte en chans i h... att man kan lösa det. Det....det skär i bröstet!
När sonen strular och vantrivs i skolan och man frågar VARFÖR, får svaret att det är för han inte känner att han har så många kompisar...då...då skär det också i bröstet...
Vi pratade för ett litet tag sedan om hur det skulle bli när vi fick bebisen...Jo, kul, tycker sonen...MEN när han uttryckte, klart och tydligt, att han kommer att bli avundsjuk för att bebisen kommer att kalla sambon för pappa och förstod det faktum att det lilla livet kommer att leva ihop med sin mamma OCH pappa...och inte han...då....då skär det i bröstet...
När vi en morgon pratar om vad han drömt och han redovisar över att vi i drömmen bor här, i vårt hus, han och jag och PAPPA...då...då skär det i bröstet. För tänk att JAG tänkt att han tycker det är NATURLIGT! Att han inte MINNS något annat, eftersom vi separerade då han var 1 år...Att jag aldrig TÄNKT att det är hans dröm...
Då slår det mig - att ett skilsmässobarn aldrig slutar drömma! Drömma om att det ska vara "mamma, pappa och barn".HANS egen MAMMA...och PAPPA. Så som det var tänkt...fast det aldrig blev så. Och det skär om möjligt ännu mer i ett modershjärta!
(bild från www.ikea.com/.../mamma_pappa_279x279.gif)
Tankar om "2-barnschocken" & hur man överlever...
Att ha ett barn kan vara tämligen lugnt. Ja, så kan t.o.m JAG skriva, som har sonen som oftast inte är av denna värld! ; ) Som har varit i stort sett KONSTANT i trots-åldern sedan han var ca 2 år och fram till ett par månader sedan. Att fixa barnvakt kan väl gå. Åt ett barn...Att underhålla, älska, skälla och allt annat som hör föräldraskapet till...
Det som slår mig (aningen försent!?) är att göra och orka detta - DUBBELT upp! Kan man orka med? Kan man älska lika mycket??? När sonen dessutom tagit en återresa tillbaka till att vara "the nr 1 pain in the ass" kommer tankarna på tvåbarnschocken. Som en våg över mig. Nej, snarare som en tsunami över mig! När han krånglar, säger nej till ALLT och bara allmänt provocerar - är det konstigt att man funderar på hur man ens överlever den eventuella chocken då?!? Tanken på honom SÅ samt en nyfödd liten parvel som eventuellt har kolik i kombination med exempelvis mjölkstockning, får mig att känna det som att jag bara vill lägga benen på ryggen och FLY!!!
Det ska verkligen bli...eh....hrmmmm....SPÄNNANDE, det här!
Vår nya familj?: 
mamma? pappa?
storebror? the baby to be?
(bilder från http://www.inreda.com)
En härlig (!?) tid...
I morse vaknade jag i vanlig ordning. Vad som inte var i ordning var det illamåendet som fullständigt golvade mig!!!
Så, kallsvettig, ulkandes och helt förstörd började jag dagen. Mitt i allt koas vaknar den blivande storebrodern som med sömndrucken blick kikar på mig i dörrhålet till toaletten - "Hmmm...godmorgon! Mamma mår inte så bra nu..."
Med något sånär samlade steg lyckades jag ta mig ner till sovrummet igen. Snyftar lite smått, i hopp om att sambon ska vakna (HUR kunde han bara MISSA att jag just höll på att DÖÖÖ på toaletten!? ; )...), han grymtar till och säger (oskyldigt) "blev du sååå trött igen!?". Varpå undertecknad förvandlas till ett monster och morrar - "Jag är för FAAAN JÄTTEsjuk!!!"...Då käre (!?) sambon i stort sett klappar mig på huvudet och säger att jag får sjukskriva mig, kastar jag mig av sängen och morrar återigen - "JAG KAN VÄL INTE SJUKSKRIVA MIG!!! Jag är ju för fasiken GRAVID!!!"
Gud, det är väl en HÄÄÄRLIG tid! ; )
(bild från http://www.fotografiqa.se/bilder/gravid.jpg)
Barnklädes-party...
Det är skumt det där...med sådana där tillställningar. En hög 30-35-taggare. Grådaskigt klädda...Makalöst om en sticker ut från mängden.Någon har bebis med, någon ammar kanske, någon tittar frenetiskt på klockan för att få återgå till LIVET - mannen - barnen...Glöm det där med att "det-kan-vara-skönt-att-komma-ifrån-ett-litet-tag-en-helt-vanlig-onsdagkväll-och-skita-i-allt". Nej gud nej, hemska moder att tänka så!
Ämnen som oftast behandlas är hus. När och var någon köpt tomt. När huset är klart. När man flyttar in. Och givetvis - hur många helkaklade badrum som finnes! Dessutom uppstår någon slags inbördes tävlan om vem som har nyast, dyrast och, såklart - flest helkaklade badrum.
Intressant det där..HÖGST intressant.Har man något annat att yttra, av mindre "mogen" (!?) karaktär så tittar många ögonpar på en med mord i blicken. Jag och min kompis, som säkerligen var de enda under 30, råkade väl skoja till det ett par gånger, prata om , gud förbjude, - annat...då inträffade det tidigare nämnda...
Själv tyckte jag det var toppen att bara komma hemifrån lite, förundras över denna grå massa samt förtära kladdkaka! Givetvis köpte jag även ett par klädesplagg..
Underbara dagar!
i försök att spendera dom därefter inleddes gårdagen...
jag och sambon hade vår 1:a lediga dag ihop, eftersom vi båda jobbat i helgen. så, sonen min sändes till skolan och vi planerade - hur bäst spendera solig dag!?
vi (jag) bestämde att vi skulle köra in till stan, handla fika och köra ut till havet för förtäring. kanske även lite längre promenad då lilla hunden fick följa med.
väl i bilen kom vi (jag) på att vi kunde köra lite småvägar så vi (erik) kunde få se sig om...har inte funkat helt bra tidigare då vi var körkorts- samt bil-lösa.
väl i stan bestämde vi (jag) att vi skulle köpa bagels. blev tillhörande kakor också. ngt gott måste man ju ha när man ska på UTFLYKT!!! väl vid stranden var jag superkissnödig, DÖhungrig och det var mkt kallare än vi (jag) trott. och efter all mat orkde jag bara en lite, liten promenix...
jag är så trött på mig själv! jag försöker hålla humöret uppe och skärpa till mig! men mitt i allt försökande blir allt bara sju resor värre! jag är så hormonstinn att huvudet kokar och brösten håller på att explodera!!! det måste, måste, måste vara en liten tjej som växer i min mage...för annars vore det väl inte möjligt att ha ett så fruktansvärt "kvinnligt" (!?) humör??? liksom pms gånger tvåhundratusen...så här var det aldrig när jag väntade isak. fast då mådde jag illa istället. så, pest eller kolera!? vad väljer man?! jag hoppas, hoppas, hoppas jag fortfarande har en sambo vid tiden för förlossning! ; )
jag vet iaf att jag skäms...för mig själv och mitt humör...all cred åt mina killar där hemma!
Graviditetensbaksida (röv!)
jobbhelg! ja, det är just var det är...jag är ruggigt trött på att jobba varannan helg! på nåt sjukt vis känns det som man ALDRIG är ledig. och ska man boka in ngt med ngn så får man genast se 2 v. framåt...dessutom går vi så käckt om varann där hemma...när e. kommer hem vid halv åtta om kvällarna så har jag i stort sett somnat. den tidiga graviditetens baksida (röv!). och idag har han jobbat dag och lagom till han slutar så är jag PÅ VÄG till mitt jobb...det är verkligen BAJS!!!
på jobbet är det dött. har inga särskilda arbetsuppgifter att ta itu med. ska dokumentera lite och sen har jag en grej inplanerad i kväll. tänkte tjuvkika på medodifestivalen efter det sen!
isaken är hos pappan. han skulle på fotbolls-cup hela dagen i dag. har lovat att ringa, men drar lite på det så jag ringer lägligt. inte för tidigt - då är han upptagen. men heller inte för sent - då han börjar bli trött och hemlängtan blir för stor...det är en hårfin balansgång! helst vill man ju ringa hela tiden - vad gör du???hur mår du???...saknaden är fullständig!!!jag HATAR när han är borta...det som gör det LITE lättare är att jag jobbar. då vet jag att vi inte "går miste om ngt" eller spiller förlorad tid...
På disco när man är 6år?
det ska vara disco idag i sonens skola. kvällstid då, alltså.min första spontana tanke var - går man på DISCO när man är 6 år?!
herregud, själv fick man väl gå först när man var en 12 år eller nåt.
fast förvisso behöver man inte oroa sig för droger, ciggaretter, fylla och bråk (tankar som förväntas göra entré först i högstadieålder, tänker jag mig)...
det värsta som kan hända är väl sockerchock, chokladcigariller, övertrötthet och en och annan liten knuff...; )
(bild från www.kalastips.com)
