Idag kom smällen jag så länge väntat på. Sonen förvandlades till ett monster...

Han har det inte lätt. Han trivs inte i skolan. Allt är bara kaos i hans lilla, lilla huvud...
Och idag slog det slint, som så många gånger förut...Fast det var länge sedan sist...
Och jag hade NÄSTAN glömt hur tufft det känns...

Det var när han inte längre fick leka med kompisen. När han blev inkallad...
Han gjorde ett tappert försök att rymma...nåväl, SPRINGA sin väg. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte var höggravid och satte av efter honom. Släpade in honom. Brottades med honom. Fick världens fulaste ord kastade över mig...Och sen gråt...Förtvivlan...Och det gör så ont, att det gör så ont i honom...

Mycket, mycket senare då jag talade om för honom att man FÅR bara inte slänga ur sig vilken dynga som helst, såg han mig djupt i ögonen sade förlåt och gav mig världens björnkram! på eget initiativ...Han kom tillbaka...
Och då...då sprutade tårarna!

Och nu tar jag "ledigt" från jobbet resten av veckan och ev. längre. Fast det egentligen inte går. Det finns sånt som är viktigare. Och min lilla kille kommer ALLTID i första hand! Så, all (!) min energi och min tid är bara hans... from.nu.

(Till dig, min lilla prins...Vi ska ta oss igenom det här. Vi har gjort det förr...I vått och torrt...All kärlek är din!!!
Du är och förblir det bästa jag gjort. Utan dig finns inget solsken! )