Att ha ett barn kan vara tämligen lugnt. Ja, så kan t.o.m JAG skriva, som har sonen som oftast inte är av denna värld! ; ) Som har varit i stort sett KONSTANT i trots-åldern sedan han var ca 2 år och fram till ett par månader sedan. Att fixa barnvakt kan väl gå. Åt ett barn...Att underhålla, älska, skälla och allt annat som hör föräldraskapet till...

Det som slår mig (aningen försent!?) är att göra och orka detta - DUBBELT upp! Kan man orka med? Kan man älska lika mycket??? När sonen dessutom tagit en återresa tillbaka till att vara "the nr 1 pain in the ass" kommer tankarna på tvåbarnschocken. Som en våg över mig. Nej, snarare som en tsunami över mig! När han krånglar, säger nej till ALLT och bara allmänt provocerar - är det konstigt  att man funderar  på hur man ens överlever den eventuella chocken då?!? Tanken på honom SÅ samt en nyfödd liten parvel som eventuellt har kolik i kombination med exempelvis mjölkstockning, får mig att känna det som att jag bara vill lägga benen på ryggen och FLY!!!
Det ska verkligen bli...eh....hrmmmm....SPÄNNANDE, det här!      
  Vår nya familj?:                       
                                                         mamma?                      pappa?
                                                                                 
                                                        storebror?               the baby to be?

(bilder från http://www.inreda.com)