Igår hade jag för 1:a gången över 100 besökare...

Tänk att titeln gör så mycket!

Den stora dagen, dagen D, började mindre bra...

Sonen fick ett major utbrott vid lämning på skolan...Tror vi var 3-4 st. för att baxa in honom i skolbyggnaden.
Tänk, när man äntligen börjar andas ut så kommer det ett bakslag som inte är av denna värld!!! *suck*

Insåg att vi hade mer utgifter än inkomster denna månaden...*dubbelsuck*

Bråkade med mitt lönekontor ang. min inkomst som behövs fastställas för att jag ska få min sjukpenning.

Så, lagom trötta, rödgråtna (endast jag, dock) och halvirriterade ska vi samla ihop oss och försöka få till en förlovning...
Håll tummarna! Det lär bli nåt billigt, halvbohemiskt och hyfsat romantiskt...


(Förhandstitt på ringarna...Titan...matta...breda...Snygga!!!)

Bloggkommentar:
"Postat av: sandra s

ja hon har ju ett duktigt lager med späck utanpå den. många tror att man kan äta o kränga allt skit som finns o sen skylla på "jag e ju gravid, då får man äta vad man vill".

transfetter o härdade fetter e ju säkert super bra för ett foster, o knappast bra för mamman heller.

använd hjärnan, eller mogna innan du skaffar barn. mvh

2008-apr-29 @ 06:47"



Det var en gång en kille, trogen läsare av min gamla blogg på Aftonbladet, som "tröstade" när det blåste hårt...

Han sa: "Fula tjejer hackar ofta på dom som är sötare, snyggare och bättre!"

Sååå sant som det är sagt! : )

Det tog 15 veckor innan jag kunde stoltsera (!?) med bragden att fylla ut mamma-snickisarna ordentligt!!!

Nu börjar det ta sig! 38 dagar kvar till halvtid-strecket...

Idag har jag varit gravid i 102 dagar...

Nu är min jobb-helg över! *suck*

Gick av idag kl. 07.15. Ledig ända tills fredagmorgon! Underbart!!!

Det är så trist på jobbet nu. Känner 0 förtroende för mina arbetskamrater. 0 engagemang.
Det enda jag vill är ligga hemma och mysa och drömma...
Om bebisen. Som komma skall...

Har dessutom börjat känna av rejält med sammandragningar efter att jag gjort minsta lilla fysiska prestation. Känns tidigt...Och obehagligt! Vill bara vila och må bra med min lill*...

Det är jätte-egoistiskt, men det är ärligt talat det enda jag både orkar och vill!

Detta blir nog en bra veckan förresten...BUP-utredningen ska avslutas på fredag. På torsdag går vi in i maj, vilket innebär lite mer än 1 månad kvar till semestern...Och på onsdag förlovar vi oss! ...Jag går in i v. 16 av graviditeten (som jag längtat!)...Detta blir nog en bra veckan...som sagt...

Varför spar man allt tills vissa dagar???

Vissa dagar har man upp över öronen mycket att göra...
Som idag...

Jag städar.
Tvättar.
Måste handla - hundmat och mat till grabbarna som dom kan ha ikväll...

Sen ska Isaken hämtas...
Det ska fikas.
Efter det ska jag fixa i ordning mig så jag är klar och redo inför kvällens övningar och prövningar - bowling med gamla jobbet! En gammal arbetskamrat går i pension...Sk abli kul, för jag VET att det är det absolut sista jag kommer att göra med detta härliga gänget!!!

Klockan fem ska Erik hämtas i Lund för att hinna hem i tid för att barnvakta så jag kommer iväg.
Så jag kör killarna hem.
Sen vänder bilen och kör mot "förfesten", vilken jag kommer att missa med stor sannolikhet.
Mitt mål är att hinna dit INNAN vi kör till bowlingen. Särskilt bra eftersom jag är 1 av 3 chaufförer...

*suck*

Men det kommer att bli en himla kul kväll i alla fall! ; )

Vi har ju som tidigare benämnts haft och har en tuff tid med lill-killen här hemma och i skolan hans.

Modern (läs jag) har inte längre något tålamod.
Ej heller energi eller ork.
Det är helt enkelt en krävande tid...

Små ljusglimtar finnes dock.
Två inträffade idag.

Först vid hämtning på skolan. Barnen och fröknar var med fritids och lekte på en härlig plats nära skolan. På långt håll ser jag ett stort grabbgäng som fäktas och slåss (på lek) med pinnar och diverse tillhyggen. Försöker desperat hitta MIN son bland denna skara. Han måset ju vara där. Alla gånger...Men, det visade sig att han lekte en bit där ifrån. Alldeles lugnt och stilla. Duktig kille, hann jag tänka. Sedan ser det lilla livet mig...OCH lyser upp och sätter av mot mig, med armarn utsträckta,  snabbare än självaste världssprintern!!! DET var längesedan!!! Och vad gott det värmde...

Andra incidenten var i affären. Vi hade, som så många andra hushåll så här dagarna innan löning, skrapat ihop de sista av pengar som fanns tillgängliga. Sonen visste exakt HUR mycket pengar vi hade att handla för...
Vi klarade oss igenom kassan, trots att vi plockat på oss mer varor än tänkt. Strax utanför kassan ser jag hur en stor skylt fångar hans uppmärksamhet...Det står nåt i stil med att "skaffa ICA bankkort - få 50 kronor på köpet!"Han ber mig vänta...Han går bort och läser. Knölar med varsamma händer ut en brochyr...och jag riktigt SER vad han tänker!!! Kommer på mig själv med att flina hela vägen ut till bilen...Han är väl bara FÖR go´!!!

Just nu har jag en stark längtan...

Längtar tills allt är "klart" på BUP.
Längtar tills sommaren, semestern...
Längtar tills jag får sluta jobba på mitt jobb som jag inte längre trivs på...

Jag längtar oerhört tills vi ska på ultraljud...(bara 4 v. kvar...)

Mest av allt längtar jag nog tills den lill* tittar ut!!!

Idag hade jag tid hos barnmorskan. Ett "oros-besök"...

Blivande storebror var med, då blivande pappan tyvärr inte kunde.
Vi pratade om min oro och om min GBS.

Till slut var stunden kommen för att äntligen få slänga sig upp på britsen
och blotta magen. Vi skulle lyssna efter hjärtljud, för att försöka stilla min oro...

Och gud, vad härligt det var!!!
Där var dom! Starka och fina.
Ett litet hjärta som pickade och tickade i lugn, jämn takt...
Den ljuvaste musik!!!
Lilla, fina, älskade bebisen!!!

Nu kan jag andas ut...Åtminstone tillfälligt. Och åtminstone 4 v. framöver...Sen är det dags för ultraljud.

Lilla du därinne

Lilla du därinne
Jag undrar så vem du är
Att jag vet så lite om dig
Fast du redan är här
Är det dina tår jag känner
Är det ditt hjärta jag hör slå
Är det sant att du har ögon och naglar
Och en mage att pussa på?
Jag vet så lite om dig
Fast du redan är här
Men jag älskar dig som tokig
Vem du än är!!!

Gårdagen var en hemsk dag. På alla sätt och vis...

Var på internat med övernattning med jobbet. Detta resulterade i totalt fiasko och ovänskap. Jag lämnade frivilligt stället. Med tårarna rinnande och ilskan bubblande...

Väl hemma öppnade jag mailen. En av mina bästaste vänner hade försökt nå mig, så jag ringde upp.
Hon skulle få barn exakt 2 månader innan mig. En barndomsdröm skulle bli sann. Vi skulle få dela mammaledighet, föräldraskap och bebislivet tillsammans - visserligen geografiskt långt ifrån varann...

Den hemska nyheten som berättades var att hennes bebis hade dött. I magen. I v. 19...Hennes fina lilla bebis...Med fingrar, tår, ögon och öron. Och navelsträng...Hårt om halsen...Då brast det...

Senare på eftermiddagen ringer min barnmorska. Som grädde på moset berättar hon att jag är bärare av GBS.
Som kan innebära missfall, fosterdöd, dödfött barn, bebis som får blodförgiftning, hjärnhinneinflammation eller lunginflammation...Som om det inte redan var nog!!!

Toppa detta på en sönderstressad mamma med en snart 7-årig son som just för tillfället utreds på BUP...

KAN MAN INTE BARA FÅ LITE LUGN OCH RO??? VAD HÄNDE MED ORDET NJUTA???

Underbart väder!
Underbart lugnt...

Underbart soligt!
Underbart lugnt...

Underbart härligt!
Underbart lugnt...

Underbar utsikt!
Underbart lugnt...

Eftermiddagen har spenderats till sängs...
Till "sol-sängs"...

Som min sambo sa: - Mycket bättre än så här blir det inte!

Nu är de beställda.
Förlovningsringarna.
Och det kändes faktiskt helrätt!!!
De är för övrigt i titan...Snygga. Robusta. Stilrena.


Nu återstår att se om de hinner levereras innan utsatt datum...

" Jag vet inte vem jag är,... men jag vet att jag är din!"
  
          Bild från www.jatilllivet.se/bilder/Hjarta.jpg

Eller snarare grill-middags-vänner-sammankomst!
Härligt med grill-premiär och fint väder blev det också.

Barnlediga...
Supergod mat och härligt sällskap!
Har tom. träffat bebis, hållt bebis och luktat på bebis. Hon är 5 månader och alldeles, alldeles underbar...
Jag har skrattat och pratat så mycket att jag har alldeles ont i halsen...
Kändes toppen att komma iväg och socialiseras lite.
Har ju bara gått hemma i 3 v. och varit sjukskriven...

Och gud, vad det var längesedan jag var vaken så hääär länge!!!

                 Kvällens partydrink för den havande -
 

Idag är stor-killen på bild i tidningen.
Med sin klass!
Längst till vänster...

Se och läs här: http://www.ystadallehanda.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080412/FAMILJEN/170562034/1736

Ännu en gång blev det inställt. Mötet på BUP.
Denna gången var det snäppet värre, då jag
i början av veckan bestämt bad att de skulle i god tid
höra av sig om det blev inställt även denna dagen.
Det var ju liksom inte helt chockerande!Ej heller överraskande...

Det är den korta,men oerhört koncisa historien bakom käftsmäll nr 2.
Och den satt där den skulle!!!
Så nu är det gråt, förtvivlan, uppgivenhet och ett djävulskt spräckt tidsschema.
Det som var tänkt att bli ett av de avslutande mötena blir nu istället ett av de inledande.
                           
                              UPPGIVEN FÖRÄLDER  vs. SJUKVÅRDEN 0-2

                                          

I helgen hade vi tänkt beställa ringar.Förlovningsringar.
Eftersom det innebär åkande till annan stad, så förtäljdes planerna även för lill-killen igår.

Berättade för honom hur helgen såg ut och vilka planer vi hade.
Berättade att vi skulle fara dit och dit och göra det och det.
Berättade om ringarna.
Berättade lite kort om förlovning.
Att det är något man gör innan man gifter sig...

Efter några sekunders betänketid formulerade sonen det enda för han möjliga problemet:
- Men mamma!!! Vad ska vi då heta i efternamn???

Lugnade honom med att giftermål inte fanns planerat inom den närmaste framtiden...
Men, frågan kvarstår...dock! Det är inte lätt att snickra ihop en ny liten familj...

Idag skulle mannen i huset börja på fotbollsträning.
Jättekul! För honom...

Träningen skulle börja halv sju.
Inga problem med det.
Jag och lill-grabben är ju vana att ta hand om oss själva, så vi
såg i vanlig ordning Bolibompa, åt och utförde nattning...

Jag (mitt dumma nöt) trodde att sambon förväntades vara hemma mellan halv åtta och kvart i åtta.
Tänkte att det var träning en timme.

Klockan blev halv åtta...
OCH kvart i åtta...
Sedan blev den åtta.
Då påbörjades telefonterrorn...
Jag blev faktiskt OROLIG!
Inget svar...
Då klockan började nära sig halv nio hade jag hunnit tänka förljande tankar:
* Var f*n ÄR han???
* Är han död?????????
*Har det hänt honom ngt???
*Kom han verkligen IVÄG till träningen eller har han varit försvunnen längre tid???
*Hur ska jag leta efter honom?
*När är det läge att anmäla honom som saknad?
* Jaha, ska jag göra abort nu (!)??? (alltså OM han nu faktiskt VORE död)
* Hur f*n ska jag annars göra???Jag kan inte vara 2-barnsmamma ENSAM!!!

Fem minuter över halv nio ramlar han in genom dörrren.
Inte pga av att han är död, utan för att han är helt slut och förstörd
då han inte tränat på år och dagar...
Det första han får höra är : VAR F*N HAR DU VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARIT???????????

Haha! Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...
Och då menar jag åt MIG SJÄLV...

                                                     Älsklingen.......högst levande! ; )

Åh, det är så mycket jag VILL!

Just nu vill jag bara vara rik...

Jag vill:
* köpa barnvagn
* handla på IKEA
* ta Isaken och åka till England för att hälsa på syrran
* åka på 1 veckas solsemester
* förlovas...och allt vad det innebär

Just nu känner jag bara ett sånt SUG!
Är sååå angelägen att komma iväg på resa.
Har inte rest på länge och jag antar att det är lite
av "jag-ska-ha-barn-så-jag-kommer-inte-att-kunna-göra-det-och-det-och-det-på-skitlänge"-panik!

Snälla, ge mitt ett arv, ett lån, en gåva, en Triss-lotts-vinst eller vad f*n som helst!!!
Jag VILL iväg! Helst i förrgår...

Idag var dagen kommen, timman slagen. Idag var första besöket på BUP.
Första dagen på den korta tid som förhoppningsvis ska ge oss svar & hjälp...

Allt var noga planerat...
Så, vi gick lite tidigare från skolan.
Vi varvade ner med saga på sängen.
Fikade.
Satte på oss rena kläder...

Allt gick över förväntan bra! Trots strul med för få lediga parkeringsplatser...
Borde jag anat oråd?!?

Väl inne möts vi av en receptionist som tar emot oss, säger "jaså, är det NI!"...
"Vi har försökt nå er..."
Åh, nej! Gud, nej!!!

Psykologen som skulle hålla i trådarna hade "akut" behövt fara iväg på något.
Vi som väntat på denna dagen och räknat ner dagarna i drygt 3 veckor...
Hur ska jag beskriva det???
Hon kunde lika gärna gett mig en rejäl och rak höger, för så kändes det.
Nedtryckt i skorna...Uppgivenhet och förtvivlan lyste i mina ögon...
Jag fick anstränga  mig för att inte bara brista i gråt, som en blöt fläck i deras korridor...

Fan, varför måste folk som har VIKTIGA jobb med VIKTIGA uppgifter bli "akut ivägfarande"?!?
Det  får de ju bara inte!!! Det går ju bara inte!!!

I eftermiddag blir det kulspel i trädgården istället...

Idag skulle vi ha "familjedag".
Enda dagen då alla var lediga - samtidigt!!!

Isak ville fiska (!). Hmmm, perfekt, tänkte vi.
Då tar vi med hunden och åker till sjön för kombinerad fiske- och naturdag.

Mindre perfekt var:
1. vädret (halvregnigt, ruggigt och fuktigt! Nåja, "det finns inget dåligt väder...")
2. att vi kom fram till att ingen vuxen i hushållet var beredd att ta hand om en eventuell fångst och allt vad det innebär...

Vi bytte fiskespöt mot håv, hink och spade istället.

Väl på plats var det någorlunda perfekt på den perfekta dagen...
Förutom att vi:
1. frös
2. kom på att ställen att kissa på (ja, en gravid kvinna behöver kissa OFTA!) var få då det fanns extremt många skogsflanörer bakom varje träd
3. lyckades gå vilse på ett markerat motionsspår som vi tog vår promenix på...

Allt slutade väl och sonen håvade frenetiskt, med små mack-bitar som "bete"...
Det var vår söndag till skogs...Slutet gott, allting gott!

När jag började berätta för folk om sidan och bloggen fick jag en del påhopp - varför kallas du singelmamma???

Ja, varför!?! Jag är ju så långt ifrån singel  man kan bli. Sambo. Flickvän. You name it...

När jag träffade Amalia kändes det också konstigt först, att bli betraktad som en av dom, att fortfarande kallas singelmamma.
Men vänder man på det och kallar det ensamstående så stämmer det ju helt klart in. För ensamstående förälder är och förblir jag. Åtminstone till Isak.

Jag tror det är det där med singel som stör. För är du singel så är du singel.
Inte sambo, inte någons flickvän...
Men om man isär-läser det så får det genast en rättare klang -
singel mamma. Mamma singel. Solo.På egen hand. Ensamstående.


Till hösten är jag två-barnsmamma. Någon gång blir jag kanske förlovad...Gift.
Jag kommer troligen att bli en "vanlig" mamma - kärnfamiljsmamma till mitt kommande barn. Men oavsett hur mycket vi än försöker likna en riktig familj, så kommer jag alltid att vara singelmamma till min stor-kille.

Kanske är det så att ett nytt begepp fötts - för singelmamma är ju ändå en bestående titel!

Igår var vi på inskrivning på MVC. Och det gick väl bra...

Det som fortfarande grämer mig är att ett av deras nya påfund är att man räknar ut BMI på alla nygravida och nyfrodande.
VARFÖR???
För att man ska få dåligt samvete för att man njuter, äter, växer i sin naturliga prakt?!
För att man tar hand om sig och inte jagar kalorier?!
För att man för en gång skull kan strunta i att tänka på kommande mode och bikinisäsong?!

Det räcker väl med att man VET att man kommer att lägga på sig, bli tjockare, tyngre?!? Eller???
Det är ju inte för inte man går upp i vikt. Det är bröst, det är bebis, det är fettdepåer...
För en god saks skull...

Måste man få det slängt i ansiktet?!?
Om man då som jag har äran att må så förbaskat bra och slippa illamående och ev. viktnedgång,
kan äta och njuter av att man börjar växa - kan man inte bara få vara??? Och njuta!?
En gravid kvinnas kropp är hennes borg!...och så är det...
Barnmorskan sa något om överviktig?!? Nej, snarare gravid!

Hormonerna som har marathon i min kropp påverkar mig i allra högsta grad.

Hormonerna gör argare ännu argare -  blir t.o.m irriterad på tanterna i kassan på ICA.
Hormonerna gör den ledsna ännu ledsnare - jag gråter för allt och ingenting.
Hormonerna gör den bråkiga ännu bråkigare - bråkar med min älskade som jag aldrig förr gjort.

Hormoner gör som de vill med en, går fram likt en bulldozer och INGEN & INGET kan undkomma!!!