Gårdagen var en hemsk dag. På alla sätt och vis...

Var på internat med övernattning med jobbet. Detta resulterade i totalt fiasko och ovänskap. Jag lämnade frivilligt stället. Med tårarna rinnande och ilskan bubblande...

Väl hemma öppnade jag mailen. En av mina bästaste vänner hade försökt nå mig, så jag ringde upp.
Hon skulle få barn exakt 2 månader innan mig. En barndomsdröm skulle bli sann. Vi skulle få dela mammaledighet, föräldraskap och bebislivet tillsammans - visserligen geografiskt långt ifrån varann...

Den hemska nyheten som berättades var att hennes bebis hade dött. I magen. I v. 19...Hennes fina lilla bebis...Med fingrar, tår, ögon och öron. Och navelsträng...Hårt om halsen...Då brast det...

Senare på eftermiddagen ringer min barnmorska. Som grädde på moset berättar hon att jag är bärare av GBS.
Som kan innebära missfall, fosterdöd, dödfött barn, bebis som får blodförgiftning, hjärnhinneinflammation eller lunginflammation...Som om det inte redan var nog!!!

Toppa detta på en sönderstressad mamma med en snart 7-årig son som just för tillfället utreds på BUP...

KAN MAN INTE BARA FÅ LITE LUGN OCH RO??? VAD HÄNDE MED ORDET NJUTA???