För första ggn på himla, himla länge har jag känt av att det varit nåt i natt också.
Inte värre än att jag har kunnat somna om vid varje tillfälle...
Men när jag vaknade i morse blev jag faktiskt, för första gången riktigt,riktigt besviken...
Där låg sambon, som kvällen före varit jättenervös.
 "Vi åker kanske in i natt då!?"..."Är det något jag kan göra för dig???"...
var det sista som sades igår kväll.
Men på morgonen när jag vaknade var allt  preciiiiiiiiiiiiiis som vanligt.
Då blev jag faktiskt tårögd...

Samtidigt har jag insett att jag kommer väl att få ha det så här tiden ut.
Hon kommer säkert inte innan bara för det.
Jag hade ju det så här redan i v. 35 när jag skulle ha Isak, så...
Jag vet bara inte hur länge jag orkar...

Dagens aktivitet är vidare vagnjakt...; )
Annars ska vi ha riktig ego-helg!
Utan barn, utan bekymmer...
Tänkte inleda med en fika/frukost på stan.
Det är allt vi har inplanerat!
Blir säkert att vi går i ett par affärer och så...