Jag känner mig så ensam i mina känslor...
Är det verkligen bara jag som känner så här???
Som är jätteledsen och bara gråter?
För att jag har så ont helt i onödan?
För att jag tänker "varför just jag"!?
För att längtan är så stor och stark???

Är det konstigt om man blir arg och frustrerad och bitter???
I alla j-vla forum står det till höger och vänster om folk som blir igångsatta och hinnsvepta
hur som helst...För minsta lilla...
Men jag, jag ska plågas...Våndas...?!

Just nu vill och orkar jag ingenting.
Det ger mig så klart dåligt samvete.
Över att jag inte är som jag ska mot folk...
Särskilt de som står mig närmast.
För att jag inte är glad och lycklig och förväntansfull...
Eller, jo, det är jag...
Men det andra tar överhand...

Just nu behöver jag bara pepping...
Inget "du kommer att gå över tiden"...
För varje dag är en evighet...


För jag är verkligen jätteledsen och hemskt skör just nu!