I går kväll trodde jag det var dags...igen!
Sån hemsk molvärk i ryggen, drogs ner i skinkorna och låren.
Tryckte ner i ljumskarna och sammandragningarna var jättestarka.
Fick stöna mig igenom flertalet av dom.
Det kom dessutom med exakt 7-8 minuters mellanrum.
Men...som vanligt avtog det lite när jag gick och lade mig...
Drygades ut till ty en gång i kvarten i stället...
Och sen...ja, sen somnade jag...
Tror jag haft en hel del under natten för jag vaknade flera gånger och låg utan
täcke och alldeles sjö-blöt...

Det är jobbigt det här med att kroppen luras så...
Det tär...
Man vill inte hoppas, men kan inte låta bli att göra det lite, lite...
Om det bara varit lugnt...
Då hade det inte varit någon större konst...
Att vänta...
Väntan blir ju så mycket jobbigare när man hela tiden luras...
Luras att tro...
Att snart, snart...
Idag går jag ju enligt den biologiska uträkningen dessutom in i v. 39.
Det hade ju inte varit konstigt OM hon kom...liksom...

Jag är så grinig i humöret också.
Det är verkligen inte kul nu.
Och jag drar mig för att prata med folk...
Träffa folk...
Sa till sambon igår att det är precis därför jag inte ville att hans föräldrar skulle vara hos
oss i anslutning till lillans födelse...För att jag är så här...
Jag tror han förstod ganska så precis vad jag menade nu, om man säger så...

Dagens aktivitet är att träffa en kompis.
Hon kommer hit.
Blir väl lugnt...Lite fika och så...
Sen hoppas jag innerligt att vi inte ses mer förrän lillan har kommit till jorden!
Eriken är hemma idag så lite sällskap har jag!
I kväll kommer mamma och pappa hit och passar Isak.
Vi ska ju på vattengympa och föräldrautbildning.
Ikväll vankas det förlossningsfilm.
Hoppas jag inte börjar gråta...