Ja, precis så ÄR det!
Jag är en sån där hemsk j*vel som önskar att barnet, det lilla livet jag bär på, är av ett visst kön...
Jag har  förstått att detta är en "förbjuden tanke"...

Har nyligen läst ut Katerina Janouch´s roman "Dotter önskas".
Denna bok behandlar ämnet på ett otroligt sätt. Inte bara själva önskan man bär på, hur starkt man känner, utan även relationer mellan kvinnor. Kvinnor emellan, kvinnor emellan i familjen såväl som kvinnor emellan som man egenntligen inte har några som helst band till...Kanske inte mer än att man bär på samma längtan, önskan, hopp...En underbar bok...Som kan och bör läsas av alla kvinnor!

Är aktiv medlem på familjeliv.se. Där har vi varit ett par stycken som öppet vågat stå för våra tankar, våra känslor...
Det förvånar mig inte det minsta att vi inte är fler...
Inte alls...inte för fem öre!

Men om det nu är så man känner??? Om det nu är det  man hoppas??? Ska man förneka...eller försöka ventilera???

Jag är av den typen som hellre ventilerar...

Denna starka känslan är svår att överhuvudtaget begripa...Den är dessutom fruktansvärt svår att bära på...Och ni ska veta att den inte är lätt att analysera...
Men, den kan inte förnekas! För den finns där! Det gör den absolut...
Fråga mig inte varför.
Må hända för att jag har en pojk. Världens finaste!
Må hända för att jag önskar mig två barn - givetvis vore det optimalt med en av var!?
Må hända för att jag är nyfiken på hur en feminin variant, en liten avbild av mig -  av oss, skulle vara...
Hur hon skulle se ut...

Denna önskan, längtan har även fått mig själv att dyka djupt. Djupt ner i relationen till min egen mamma. För att den inte är allt jag önskar...Må hända därför - för att jag vill att min och "mina drömmars dotter" ska ha just den relationen jag själv saknat...och saknar...med min egen mor?!

Jag inte bara längtar...Jag tror även att livet jag bär är en liten tjej. Må hända för att jag önskar, längtar så enormt!?
Må hända är det bara därför namnet står skrivet klart och tydligt...Må hända är det därför inget pojknamn ligger rätt i munnen...I tanken...

Självklart är det absolut viktigaste att liten är frisk! Att allt går bra!
Och barnet kommer att bli älskat, ack så älskat! Oavsett kön...
Men om någon frågar...Då kan jag inte ljuga...Ej heller förneka...
Dessa "förbjudna" känslor, tankar, önskningar...

För min längtan finns där...Efter vår lilla Ingrid Magdalena Inez...